När Ludvig Åberg föddes 1870 hade fotograferna redan erövrat vårt land. Från det att tekniken föddes på 1830-talet dröjde det inte många år innan de flesta städer fått sin fotograf. Ludvig Åberg berättade själv i en tidningsintervju att han som barn tyckte om att teckna och att det var det som gjorde att han blev fotograf.
— Jag tillhörde de bästa tecknarna i skolan och det var nog konstnärliga ambitionerna som ledde mig in på fotobanan. Det kan ju tyckas lite egendomligt att jag inte slog mig på teckning istället. Men se att vara tecknare på den tiden födde inte sin man. En fotograf med god underbyggnad klarade sig bra mycket bättre. Och därför blev jag kameraman.
Fotografering var vid denna tid ett stort hantverk. Det var inte bara framkallningen och bildbehandlingen som krävde konstnärliga anlag. Lika viktig var bildkompositionen. Just i våra dagar har porträttfotografiet fått en renässans, och då även inom det konstvetenskapliga området. Många vill se en koppling mellan porträttfotografens arbete och det klassiska porträttmåleriet. Det var hos de gamla mästarna som fotografen hämtade inspiration till hur den avporträtterade skulle posera på bilden. Till sin hjälp hade de olika rekvisita som draperier med tofsar, balustrader, stolar och ett litet bord att stödja armen mot. Samtidigt som tekniken förenklades och spreds ökade också intresset för porträttfotografierna. Man bytte bilder och porträttalbumen blev en statussymbol i hemmen – ett bevis på att man hade gott om släktingar och vänner. “Cartomanin” blev en riktig modefluga och ofta beställde kunden ett dussin bilder som delades ut och byttes bort.
Ludvig Åberg föddes 1870 på Blomberg i Husaby socken i Västergötland. Föräldrar var statdrängen Anders Johan Svensson, född 1841 i småländska Bondstorp, och Anna Maria Eriksdotter Åberg, född 1842 i Medelplana. Trion flyttade snart till Lerbäck i Husaby och 1875 vidare till Arvidstorp i Mellby socken där fadern stod som rättare. Här föddes också Johan Arvid 1875. På Arvidstorp kom ett stort bakslag för den lilla familjen. Fadern dog i januari 1876 för att en månad senare följas av lille Johan Arvid. Därmed var Ludvig Åberg ensam med sin mor Anna Maria. De flyttade samma år till Loftarebacken i Husaby, där de stod som inhyses. Senare på hösten fortsatte de till Lidköping. Där var de bosatta på flera adresser innan mor Anna Maria den 5 juni 1889 gick ur tiden. Så stod då Ludvig plötsligt ensam. Ännu inte 20 år fyllda, och utan föräldrar och syskon.
I november 1890 kom Ludvig Åberg till Säffle. Han har själv berättat att han fick veta att där fanns en ledig ateljé. Hyresvärd var urmakare Anders Persson. Denne hade 1884 låtit uppföra en ateljé vid Perssons gränd där hans döttrar Maria Sofia och Ida varit verksamma som fotografer. Systrarna Persson gifte sig i ett dubbelbröllop 1887 och ateljén blev därefter ledig. Maria Sofia Persson gifte sig med handlanden Johan Fredrik Söderqvist och startade 1889 speceri- och diversehandel i Säffle. Hon blev snart känd som M.S. Söderqvist. Ida gifte sig med bataljonsadjutanten Anton Johansson och blev känd som fotografen Ida Johansson på Trossnäs.
Åberg var 20 år när han kom till Säffle. De första åren bodde han ensam i Perssons gränd, men i december 1896 stod bröllopet med Olga Johansson från Tofteryd i Småland. Hon var född 1874 och dotter till hemmansägare Johan Johannesson och Emma Kristina Bergman på gården Solhem i Skillingaryd. På Solhems plats byggdes senare ålderdomshemmet Sörgården. Och där, i matsalen, hänger än idag en tavla signerad “Åberg, Seffle”. Paret tycks ha haft en god kontakt med Olgas föräldrar, och ofta var kameran med på utflykterna ned till Småland. I september 1898 föddes parets förste son som fick namnet Allan. Åtta år senare skulle familjen utökas med sonen Harald. Ludvig och Olga fick drygt 20 år tillsammans. Den 9 november 1918 förmedlade Säffle-Tidningen en tråkig nyhet:
I tisdags e.m. avled i Seffle fru Olga Åberg, maka till fotograf Ludvig Åberg, härstädes. Frisk, stark och sund, föll hon offer för den förrädiska spanska sjukan. Med fru Åbergs bortgång förlorade hemmet en god husmoder, barnen en öm moder och mannen en kärleksfull maka och trofast kamrat och hjälp i arbetet.
Så stod Ludvig plötsligt ensam med de båda sönerna. Allan tog studenten i Karlstad och blev lärare. Senare gick han in på den militära banan. Han vistades länge i hemmet, men gifte sig 1941 med Olga Halvardsson från Södra Finnskoga. Paret bosatte sig i Molkom. Lyckan stod inte riktigt på Allans sida utan han ändade själv sitt liv 1945. Sonen Harald hade redan 1926 lämnat Säffle för ett nytt liv i USA. Han var elektriker och lär ha bosatt sig i Chicago. Han hade ingen större kontakt med pappa Ludvig. Tvärtom var sönerna ett sorgligt kapitel i Ludvig Åbergs liv. Det berättas att han inte gärna ville tala om dem. I bouppteckningen1958 uppgavs Harald vistas på okänd ort. Han hade dödförklarats redan 1946, men det kan tänkas att han är identisk med den Harold Oberg som dog i Illinois först 1989.
Ateljén i Perssons gränd var byggd på det traditionella viset. Det var ett långsträckt “glasrum” med stora fönster mot norr. Ljuset var ett problem för fotograferna. Magnesiumblixten var en utväg, men bäst var om fotografen kunde utnyttja dagsljuset. För att få in en optimal ljusmängd var fönstrena placerade på ett visst sätt. Väggarna var normalt tapetserade i en ljus, matt nyans. Hela färgsättningen skulle hållas i dämpade toner så att kunderna inte skulle få kisögon. Bakgrunderna skulle vara målade med förtoning, dvs. ljusast i mitten. För att ytterligare förstärka ljusinsläppet var ateljén belägen på andra våningen.
På de första bilderna kan vi se hur Ludvig Åberg provade sig fram med olika kulisser och uppställningar. Vid sekelskiftet 1900 tycks han ha hittat sin form, och dessa kulisser förekommer sedan långt in på 1940-talet. Ofta kan man genom kulisserna och fondmålningen känna igen Åbergs bilder. Men Ludvig Åberg hade också en osedvanlig känsla för att arrangera sina motiv. Vare sig det gäller arbeten i ateljén, eller bilder tagna i hemmen tycks de så gott som alltid vara genomtänkta in i minsta detalj. Porträttbilderna visar också en stor variation och fantasifullhet, något som utmärker honom från många andra fotografer som istället höll sig till ett fåtal standardposer.
Ateljén förändrades dock genom åren. På de allra äldsta bilderna förekommer ett schackrutigt golv och en fondvägg med pelare och målade draperier. Liksom så många andra fotografer har Åberg ofta försökt skapa en utomhusscen inne i ateljén, mer eller mindre realistisk. Där finns en gärdesgård av knotiga grenar och ibland till och med gräs på golvet. På 1900-talet nöjer Åberg sig oftast med fonden med de målade draperierna. Denna lät han sedan omslutas av riktiga draperier av ett kraftigt tyg. Men så sent som på 1920-talet händer det att han tar fram fonden med björkstammar, men då i utvalda sammanhang. I de större städerna hade dessa naturscener lämnat ateljéerna redan på 1870-talet. I mitten av 1940-talet har Åbergs ateljé fått en ljusare färgsättning och härefter är det också ganska sällan han använder lösa fonder och kulisser. Istället får väggen vara fond. Variationsrikedomen är stor och det är tydligt att Ludvig Åberg tar intryck av andra fotografer. Kanske hämtar han inspiration från den litteratur som finns på området?
Även möblerna i ateljén förblir desamma genom åren. Där finns en uppsättning bruna stolar, vita av bondrokokomodell och munkstolar i ek. Ofta får de fotograferade luta sig mot ryggstödet på en dubbelsoffa, och barn får ofta posera vid en ståltrådsstol av kafémodell. Det är också när det gäller barnen som fantasifullheten är som störst. Till de vanligare attributen hör en korg, en trähäst eller den uppstoppade ekorren. Denna höll han ofta gömd under det svarta skynket och just som han skulle ta bilden tittade ekorren fram och framkallade i bästa fall ett leende hos de avporträtterade. Men ofta har barnen med sig egna leksaker eller husdjur till ateljén. Allra vanligast är dock den vita gunghästen. Denna följer med från 1800-talet och ända fram till 1957.
Ludvig Åbergs 67-åriga yrkesgärning är minst sagt imponerande. Under hela denna tid höll han också till i ateljén på Perssons gränd 5. Trähuset i två våningar ägdes som nämnts av urmakare Anders Persson. På bottenvåningen bodde Maria Stina och J.F. Söderqvist. Efter föräldrarnas död övertogs lägenheten av sonen Yngve Söderqvist som bodde där med hustru Margit och tre barn. På bottenvåningen disponerade Åberg ett par rum för arbetet med bilderna. Mörkrummet var beläget mot norr och där hade han genom åren hjälp av flera olika medarbetare. Själva ateljén var belägen på andra våningen, i en utbyggnad mot norr. Mot söder låg Åbergs privata våning och intill denna ett mottagningsrum och kontor. Kontoret skvallrade om en lång yrkesbana. Utmed väggarna stod rader av porträttbilder och där hängde också ett vintermotiv över Byälven. För just detta motiv hade Ludvig Åberg 1903 tilldelats silvermedalj vid “Hundraårsutställningen” i Karlstad.
Säffle-Tidningens utsände möttes vid ett besök 1953 av “en vithårig, gråklädd farbror med svart fluga, vit skjorta och ståndkrage.” Åberg hade då bott där i över sextio år och våningen beskrevs som möblerad enligt gammalt mönster, “möblerna gick i mörkt, soffor och stolar var klädda med schagg och den moderna strukturen saknades helt. Lampskärmar, gardiner och draperier hade långa fransar och hela atmosfären tillhörde en förgången epok.” Efter berättelser från äldre säfflebor kan vi nu också förnimma en stark cigarrdoft.
Ateljéns upptagningsområde sträckte sig långt utanför köpingens gränser. I Säffle bodde vid Åbergs ankomst ganska exakt 1.000 personer. Det område som motsvarar dagens Säffle kommun hade dock fler invånare än idag. Det var också från socknarna i nuvarande Säffle kommun som kunderna hämtades, dvs. från Värmlandsnäs och uppåt Kila, Långserud och Gillberga. Svanskogsborna sökte sig till andra fotografer.
Att Ludvig Åberg hade många kunder från Eds socken och då särskilt Liljedal hänger samman med att han från slutet av 1890-talet hade en filial på glasbrukssamhället. Hos snickaren Gustav Karlsson på Britterud strax invid Liljedalsfärjan hyrde Åberg ett rum som fungerade som ateljé. Någon gång per månad tog Åberg tåget till Segmon. Därifrån gick han längs Ransundet och tog färjan över till Liljedal. Invid vägen finns ett berg som än idag brukar kallas “Åberge”. Det berättas att Åberg ofta satt här i väntan på färjan. Bilderna från Liljedal är oftast betydligt enklare. Uppställningarna är gjorda med omsorg, men bakgrund-en är närmast att likna vid skrynklig papp. På 1890-talet tycks Ludvig Åberg ha haft en filial även i Gillberga, kanske var det denna han flyttade över till Liljedal. Ateljén på Liljedal upphörde i samband med glasbrukets nedläggning 1917.
Ludvig Åberg satte en stor stolthet i sitt arbete och var noga med att bevara alla sina glasnegativ – dels för att kunna hjälpa kunderna med efterbeställningar, men också för att han redan då insåg att bilderna skulle ha ett framtida värde. Glasplåtarna numrerades och motsvarande nummer återfinnes i de 36 sittningsböcker som finns bevarade från åren 1897 till 1957. Här noterades varje kund med namn och adress. Kostnaden angavs med en avgift vid själva fotograferingen och sedan ytterligare en kostnad för kopieringen.
Men Ludvig Åberg hade en gång vissa planer på en ny ateljé. Om detta vittnar en tidningsnotis från 1912: “Fotografen Ludvig Åberg har af bokhållaren J.E. Johansson inköpt en tomt vid Strömbron i Seffle, där hr Åberg ämnar uppföra en fullt tidsenlig och modärn forografiatelié med afdelning för förstoringar samt handel med fotografiska artiklar.”
Om Ludvig Åberg var sparsam med förändringar i ateljén var han konservativ även vad gäller tekniken. Medan andra fotografer sedan länge övergått till så kallad bladfilm och serie-fotografering fortsatte Åberg med glasplåtarna ända in i det sista. Inledningsvis tillverkade han dessa själv genom att belägga glaset med silversalter och gelatin. Ett problem var färgåtergivningen. Särskilt komplicerad var den blå färgen som ofta återgavs ljusare än den gula, vilket gjorde att himlen såg vit ut vid utomhusbilder – och att den svenska flaggan såg ut som den finska. Glasplåtarna skar Åberg till på egen hand, De mått han använde sig av var de traditionella, dvs. 18x24, 12x18 eller 12x9 cm – helplåt, halvplåt och kvartsplåt. Det förstnämnda måttet användes normalt till större grupper eller topografiska bilder.
Kopieringen skedde normalt genom kontaktkopiering varvid bilderna blev lika stora som negativet. Men Ludvig Åberg hade också en förstoringsapparat, med vilken han kunde skapa större bilder. Plåten spändes in framför en fotogeneldad lampa och projicerades på ett stort kopieringspapper. Ofta var det familjeporträtten som kunderna ville ha förstorade till tavlor. Även kopieringspappret tillverkade han inledningsvis själv:
– Kopieringspappret gav oss mycket arbete. När jag började tillverkade vi allt papper själva. Vi köpte albuminpapper och behandlade det sedan i ett silverbad så att det blev ljuskänsligt. Det hörde alltid till, det sista vi gjorde om kvällarna var att hänga papperet på tork.
Kopieringen skedde uteslutande i dagsljus. Albuminpappret och glasplåten spändes fast i en ram och exponerades därefter för dagsljus. Ludvig Åberg svarade även för inramningen och anlitade då Börjeson & Larsons Järnhandel tvärs över Perssons gränd där biträdet Karl Gustavsson fick skära till tavelglasen. Ovala ramar var ingen dröm för glasmästaren …
Ljuset var ett stort problem. I ateljén löstes detta genom de stora fönstren, men vid fotografering i hemmen eller kyrkor föll ljuset ofta på ett sätt så att det blev för stora kontraster mellan ljus och skugga. Här plockade Åberg fram magnesiumblixten. Han måttade upp magnesiumpulver i proportion till gruppens storlek och brände av. Ibland var det svårt att få blixten att räcka till och då var det enklare att förlänga exponeringstiden. Då var det alltid risk att bilden blev suddig om objekten rörde sig, men i gengäld slapp han undan det problem att modellen ofta blinkade då blixten fyrades av. I bilder tagna i andra rum än ateljén finns det ofta suddiga partier. Ljuset från något fönster har sökt sig in i kameralinsen och skadad glasnegativet.
Ludvig Åberg använde sig av flera olika kameror, men tekniken var densamma. Kameran laddades med glasplåtar och här var det alltid en risk att plåten sprack.
Framkallningen var väl så avancerad som fotograferingen. Men det fanns ytterligare ett moment, efter mörkrumsarbetet. Retuschen! Det var kanske här Åberg fick visa prov på sin konstnärliga ådra. Retuscheringen gjordes främst på glasnegativet. Arbetet utfördes här i en så kallad retuschspegel. Plåten belystes mot ett vitt pappersark och därmed framträdde motivet i en kraftig förstoring. De områden som behövde retuscheras beströks på plåtens emulsionssida med en lack för att blyerts eller tusch skulle fästa. Därefter var det upp till fotografen att avgöra vilka defekter som skulle lagas. Genom negativretuschen kunde de avporträtterade få en slät hy, men det fanns också ofta småfel i själva glasplåten som behövde rättas till. Även om negativretuschen var noggrann hände det att även den färdiga papperskopian behövde finjusteras.
Men hantverket var inte klart när papperskopian var framme. Nu fick Åberg säkert användning för saxar, limflaskor, linjaler och trävinklar. Fram till 1920 levererades bilderna normalt som så kallade visitkortsporträtt. De limmades då upp på eleganta förtryckta pappunderlag med firmanamnet sirligt tryckt längst ned. Utförandet hos dessa skiftade genom åren och ofta kan de hjälpa till att datera Ludvig Åbergs bilder. Ibland var de till och med försedda med guldkant! Särskilt på 1890-talet var dessa visitkort spegelblanka. Fotografierna hade då satinerats – dvs. strukits med strykjärn för att bli riktigt släta och glansiga. Visitkorten försvann omkring 1920 och därefter levererades bilderna istället oftast instuckna i ett pappersplån.
När bilderna äntligen var klara kunde beställaren titta på sina bilder och kanske beställa fler kopior. För Ludvig Åberg återstod nu att arkivera glasplåtarna. De var hans yrkesstolthet och bidrag till framtiden. Det var också bra att arkivera dem ifall kunden ville göra efterbeställningar. Ett papper placerades mot emulsionssidan och en liten kant veks över mot glassidan. På skyddspappret noterade han plåtens nummer och detta fanns också inskrivet i ateljéliggaren. De fixerade och märkta plåtarna placerades sedan åter i de askar där de från början legat oexponerade. Skyddspappren kunde utgöras av alltifrån tidningssidor till sidor saxade ur sönernas uppsatsböcker.
Många av Ludvig Åbergs bilder förvandlades till vykort. Här kan vi tänka oss att negativen skickades iväg till något tryckeri. Förläggare till dessa vykort var oftast folkskollärare Carl Melander och de såldes sedan i hans bokhandel vid Stora torget. Hos Melander kunde säffleborna också köpa färdiga album med säfflevyer. Redan sommaren 1895 noterade Seffle-Tidningen:
“Vackra vyer från Seffle och omnejd äro af fotograf Åberg utställda i Melanders bokhandel härstädes. De lämpa sig mycket väl till presenter särskildt på namns- och födelsedagar, en sak den vi ehuru något post festum vilja påpeka.”
Våren 1898 var det dags igen:
“Ett litet nätt album, bestående af 15 stycken fotografier från Seffle köping med närmaste omnejd, förfärdigas efter beställning af fotograf Ludvig Åberg härstädes. Som vyerna äro tagna med utmärkt smak och god urskiljning på vackra platser, utgör albumet ett det värdigaste minne af vår kära och vackra köping, helst då priset är satt så lågt som till 5 kr!”
Fem kronor var en ansenlig summa i en tid då en vanlig arbetare kunde tjäna 200 kronor om året. Att låta fotografera sig var heller inget billigt nöje. Fem kronor kunde en normal sittning kosta 1897, om man inte som bagaren och vedhandlanden Gustaf Kihlberg betalade in natura. Enligt Åbergs sittningsbok var hans betalning en famn björkved. Resultatet blev ännu en välkomponerad familjebild, och det tummade kortet ligger ännu ett sekel senare i sondotterns byrålåda.
Trots kostnaderna kom säffleborna troget tillbaks. Det handlade varken om passfotografering eller körkort. Nej, man fotograferade sig ofta för rena nöjets skull. Många kom igen år efter år, ensamma eller i lag med en kamratgrupp. Kanske var det arbetskamrater som ville skaffa sig ett minne, någon som ville föreviga en ny hatt, eller så fick kamraterna en fix idé när de ändå var inne i Säffle. Kanske ville man dokumentera hela släkten. Så samlade exempelvis de tio syskonen Johansson i Ingrirud 1914 sina familjer framför släktgården Byggninga. Nära femtio personer blev det, och i skrivande stund är bara en kvar i livet. Sedan blev det brudkort, kort tillsammans med barn och barnbarn och slutligen kanske även vid begravningen. Åberg kallades till sorgehuset, begravningsentreprenör Stenqvist körde fram likbilen och hela sällskapet ställde upp framför hemmet. Ibland fotograferades den avlidne i kistan.
Många ville föreviga sig i sitt eget hem, kanske tillsammans med blommor och presenter vid någon högtidsdag. Andra ville föreviga familjen framför den egna gården. Kanske fick hästen vara med, och husfolket någonstans i bakgrunden. Andra ville låta fotografera sin kära hund eller katt – eller kanske hästen. Det var inte ovanligt med stolta hästägare som poserar i Perssons gränd. Ett något ovanligare uppdrag var när godsägare F.M. Mohn på Remmene ville få sina grisar avporträtterade. Han hade köpt hem grisar av engelsk härstamning, och dessa skulle givetvis fotograferas och klistras på styv papp…
Det hände också att Ludvig Åberg fick i uppdrag att illustrera bokverk. 1911 gjorde han en båtresa upp till Arvika för att ta bilder till kanalbolagets jubileumsbok Seffle Kanal och Byälfvens vattendrag. Ungefär samtidigt gav han sig ut på Värmlandsnäs för att fånga bilder av fornlämningar och byggnader till E. Wrangels bok Tegnérska släktminnen och ungdomsbilder. När Värmländskt Porträttgalleri och Porträttgalleri från Värmland utgavs 1926 respektive 1933 var det Åberg som fick i uppdrag att fotografera säfflebygdens bemärkta män och kvinnor. Även i en mängd andra sammanhang har Ludvig Åbergs bilder kommit till användning. Han blev också kallad av industrierna att foto-grafera deras produkter och anläggningar.
Medan porträttbilderna ofta stannat i en trängre familjekrets, har de topografiska bilderna blivit välkända. För Ludvig Åberg var verkligen den som mer än andra dokumenterade sin omgiv-ning. Så fort något var på gång i köpingen lade han kameran på axeln och gav sig ut bland gator och hus. Extra svettigt var det 1909 när Kungliga Automobilklubben kom på genomresa, för att inte tala om 1918 då Hans Majestät Gustav V gjorde ett kort uppehåll vid järnvägsstationen. Ett hundratal småflickor med buketter och kransar i håret, köpingens märkesmän och så Åberg med kameran. Poff!, och så var kungen med i samlingen.
Precis som Åberg en gång praktiserat hos andra fotografer hade han själv medhjälpare i ateljén. Det var elever, men också anställda retuschöser. Under många år var det hustrun Olga som hjälpte till med mörkrumsarbetet, men efter hennes död anställde Åberg en retuschös. Det var Astrid Forsell från Sundsvall. Hon var född i Gävle 1892 Pappan var god vän med direktör Anders Brunes vid Billerud och det var genom hans försorg som hon hamnade i Säffle och hos Åberg. Astrid Forsell stod som fotografibiträde. Det berättas att hon var skicklig i mörkrummet och det blev nu åter vanligt att kopieringen skedde i “sky” – dvs. attpersonen framträder ur en vit bakgrund. Ofta fick Astrid Forsell axla Åbergs mantel och rycka in bakom kameran och ta bilderna. Astrid Forsell var också starkt engagerad i Säffle folkdanslag. Tiden i Säffle varade till 1926 då hon flyttade till Askersund. Där lär hon ha öppnat fotoateljé tillsammans med säffleflickan Lilly Lapidus.
Astrid Forsell avlöstes av Ingeborg Ehrnlund som flyttade in hos Åberg 1927. Hon var född 1895 i Vassända Naglum. Ingeborg Ehrnlund stannade hos Åberg till 1955 då hon flyttade till Vänersborg. Ingeborg Ehrnlund kom att stå Åberg mycket nära och det blev också hon som fick ärva sin forne arbetsgivare. En tid hade Åberg också hjälp av Alba Kuylenstierna-Bertheau. Hon var uppvuxen i huset tvärs över gatan och fick sina första lärospån hos Åberg innan hon 1913 fortsatte i yrket i Göteborg.
Sedan Åberg blev änkling hade han även hembiträde. Den första var Lotten Olsson från Huggenäs som var där 1918-25. 1929 kom Ellen Andersson, idag med efternamnet Olsson. Hon minns Ludvig Åberg som en mycket snäll och inte särskilt krävande arbetsgivare. I hemmet fanns samtidigt Ingeborg Ehrnlund och sonen Allan Åberg. Den sistnämnde vistades under denna tid mestadels i hemmet där han ägnade dagarna åt läsning. Inköpen ville Ludvig Åberg göra själv, minns Ellen Olsson:
Men han handlade inte allt på en gång, utan rätt som det var kom han underfund med att det var något mer som skulle köpas, och då gick han ut igen. Särskilt om lördagarna gick han till torget flera gånger. Och så gick han till Lundells cigarraffär och köpte cigarrer. Jag hade 30 kronor i månaden för mitt arbete. Jag behövde alltså inte handla, men jag fick laga mat, städa och tvätta. Det fanns en tvättstuga nere på gården. Där kokades kläderna först och sedan fick man stå och skrubba tvätten för hand mot en tvättbräda, på gammaldags vis. Och så fick jag bära upp ved och elda i spisen och kakelugnen, och i en kamin som fanns i ateljén. Veden hämtade jag i vedskjulet nere på gården. Men jag behövde inte hugga veden, för det kom en karl och gjorde med jämna mellanrum. Det eldades med koks också, vill jag minnas. Ett ärende var jag dock anförtrodd att få utföra. Jag behövde inte baka, men jag skulle varje dag gå ner till bröderna Dahlströms bageri och hämta två kakor, som Åberg och fröken Ehrnlund skulle ha till kaffet. En annan uppgift som ingick i mina åligganden var att bära kameran, när Åberg skulle ut och fotografera skolklasser eller konfirmander. Det var till Västra skolan och till realskolan, som då var inrymd i den gamla folkhögskolan på Sifhällaåsen. Var det frågan om längre resor tog han förmodligen taxi, men då var inte jag med. Tvärs över Perssons gränd bodde gamla fru Kuylenstierna. Henne bjöd Åberg på middag varje söndag, och då skulle det vara extra fin mat.
Många minns Ludvig Åberg som en trevlig och pratglad herre. Cigarren satt nästan alltid i mungipan och det hände nog också att han tog sig ett glas. Åberg kände de flesta och alla kände honom. Tidigt umgicks han med familjen Söderqvist. De var grannar och det var ju av Söderqvists han hyrde ateljén. En annan trogen besökare hos Åberg var gamle rektor Emil Örtquist. Han kom ofta över för ett parti kortspel eller schack och då glömde Åberg lätt tid och rum. Snart 102-åriga Astrid Anderson i Karlstad berättar hur hon vid ett tillfälle var på besök hos Åberg. Hon hittade honom inte, men så kände hon hur tobaksröken bolmade fram genom ett nyckelhål. Där inne satt Åberg och Örtquist djupt försjunkna i ett kortspel. Åberg lade korten åt sidan och gick ut i ateljén för ännu en tagning.
Förutom några år på 1890-talet hade Ludvig Åberg under alla år konkurrenter i Säffle. Men Åberg var en god marknadsförare. Han var ofta ute och försökte övertyga säffleborna om att det var “dags för fotografering”. Han annonserade flitigt i ortspressen och hade också skyltskåp som visade prov på hans förmåga. Vid Stora torget hängde Åbergs skyltskåp först på den gamla Hyttan och sedan på Nya Skomagasinets vägg. Senare skyltade han även nere på gamla Kommunalhuset vid kanalbron. I Seffle-Tidningen fick han 1896 gratisreklam:
Fotograf Ludvig Åbergs utställningslåda vid Hyttan härstädes visar vackra prof af fotografikonst. De utställda fotografiföremålen utgöra en omväxlande samling af figurer, vyer och rumsinteriörer m.m.
Apropå konkurrenter i Säffle kan vi räkna upp följande yrkesfotografer som var verksamma under Åbergs tid; i krono-logisk ordning: Julie Asker, Alexander Jern, Marie Pehrson, Ida Johansson, Olof Andersson, Karl Kjellin, Emmy Sandelin, Alma Löfgren, Birger Williamsson, Alfred Peterson, Adolf Peterson, Maria Rudqvist, Lotten Petersén, Victor Johansson, Sam Selldén, Sigurd W. Svensson, Erik Adolfsson, Einar Larsson, Wenzel Carlsbo, Bernhard Persson och Henning Nilsson. Många av dem var dagsländor och ingen av dem kom i närheten av Åbergs 67 åriga gärning.
Ludvig Åbergs era kom alltså att vara i 67 års tid. Våren 1957 tecknade han med darrig hand in de allra sista kunderna, Sture Hultgren och Sigge Blomqvist. Förfarandet var detsamma som 1890. Glasplåtarna skars till och kunden noterades i sittningsboken. Han hade då hunnit med bortemot 35.000 sittningar i ateljén. Genom att de flesta beställde flera kopior kan vi räkna Åbergs alster i hundratusental.
I april 1958 insomnade Ludvig Åberg i sitt 88:e levnadsår. Sedan dröjde det inte länge innan det förrättades auktion i Perssons gränd.
Så rik blev nu inte Åberg på sitt arbete. Bouppteckningen berättar om en kvarlåtenskap värderad till knappa tretusen kronor. Men rikedom kan inte alltid mätas i pengar. Givetvis var Ludvig Åberg rik på upplevelser – nästan alla hade besökt honom i ateljén, och var fanns den gård där inte Åberg slagit upp sitt stativ. Glasplåtarna nämns i förbigående, men deras värde kunde inte mätas i pengar. 1958 blev ett omvälvande år i Perssons gränd. Den gamla bebyggelsen revs och därmed försvann också Ludvig Åbergs egen fotoateljé. Han hade fotograferat Säffles alla vinklar och vrår, men det egna huset glömde han!
Säfflebor har berättat hur de i samband med rivningen vandrade runt i huset och såg drivor av glasplåtar som följde med bland rivningsmassorna. Merparten av Åbergs arkiv hann dock lyckligtvis räddas Vid auktionen ropades de in av fotografen Kjell Persson. Glasplåtarna förde sedan en flackande tillvaro innan de år 2000 förenades i Säffle kommuns ägo. Redan under Åbergs levnad insåg man samlingens värde och det fanns planer på att Säffle stad skulle förvärva plåtarna. Men så skedde alltså först flera decennier senare.
Negativen från tiden innan 1913 är dock för alltid borta. De var överdragna med ett brandfarligt ämne och Ludvig Åberg berättade själv att han vid första världskriget beordrades att förstöra dem. – Där gick många unika saker all världens väg, för att använda hans egna ord. Även på 1920-talet saknas ett par årgångar. Det har sagts att dessa köptes av en trädgårdsmästare som byggde växthus av dem – men detta låter kanske inte så trovärdigt.
Än idag är Ludvig Åberg ihågkommen som den “noggranne fotografen”. Oavsett vilket objektet var lämnades inget åt slumpen. Gång på gång kunde han lämna det svarta skynke han gömde sig under för att rätta till i gruppen eller vända ett ansikte. Han var detaljernas mästare och det kunde ta uppemot en timma innan han var nöjd. En del uppdrag var förenade med större möda än andra. När vattentornet stod färdigt 1914 lade han kameran på ryggen och klättrade upp för att föreviga köpingen ovanifrån. Och man kan föreställa sig den tidskrävande resan ut till Ölseruds kyrkogård där sjökapten Otto E. Nilsson skulle avporträtteras, sittande på en bänk, framför hustruns grav. Åberg hade ingen bil utan anlitade vanligen någon av ortens droskägare.
Femtio år har gått sedan Ludvig Åberg låste ateljén. Ändå är han ett begrepp bland säffleborna. I de gamla familjealbumen sitter bilderna på rad och visar idag ofta helt okända och bortglömda ansikten.
På de följande 300 sidorna har vi samlat 800 av Ludvig Åbergs 35.000 bilder. Det är ett urval som visar fotokonst, modets växlingar och personer som satt sina spår på de mest skiftande vis. Det är en kronologisk berättelse om Säffle och säfflebor under 67 år.